ingenstans

det här säger mer än tusen ord för min del: jag la ut den på facebook, jag taggade mig själv och jag har låtit den stanna kvar där. jag tittar på den varje dag för att se om jag ska ångra mig men det gör jag inte, ingenstans.

nu vänder jag

jag har inte ägnat en enda tanke åt att blogga sen jag kom hem från turkiet. varför? det är så enkelt som det kan bli: jag har velat spy på allt och alla! det är i tider som dom här man får svart på vitt vad som betyder något och vad som inte gör det och tydligen är inte blod så tjockt som jag tidigare trott. men hur som helst: nu vänder jag på det här!

jag har börjat motionera igen, skippat läsken & godiset i veckorna och försöker se det positiva i allt spegelbilden visar. det är med tårar i ögonen jag säger det här: jag förtjänar att känna mig som alla ni andra, min sjukdom ska inte få stå i vägen längre, och frågan är ju om den nånsin gjort det egentligen?