imorgon åker jag, pappa, jocke och sabina till stockholm för att gå på cirkus och kolla på magnus uggla, rehborn och ulvesson :-) innan det ska vi gå på restaurang och äta vilket jag ser framemot, mat är ju meningen med livet haha ;-) sen blir det snabba ryck hem för att duscha och förfesta i mitt badrum och sen ner till stan och hoppas på det bästa vad gäller bluemoons vakter, fan va arg jag kommer bli om dem är tjuriga och inte släpper in mig...... men ska ta fram all charm jag någonsin kan ha inom mig :-)
haha justde, fick sms från jullan idag "nästa avsnitt av färjan är när vi var där", bäst man håller utkik!
god natt på er!
fredag 28 november 2008
money money money
ååååh jag blir så arg!! var hos läkaren idag och fick operationstid i februari, fine tänkte jag, men sen kläcker han ur sig "ja det kommer gå på ca 3200kr :-)" 3000!!!!!????? och med ett leende på läpparna dessutom! hur fan ska jag ha råd? nämnde jag att jag precis flyttat hemifrån? pantburkar efterlyses!
och som om inte det var nog så blev man 5000:- fattigare på alla dessa jäkla räkningar som lyckas trilla in genom brevlådan! pengar är så överskattat, vem uppfann det?
imorgon ska jag storhandla, och det tänker jag göra på willys för här gäller det att vara ekonomisk om man ska få det att gå ihop månaden ut :-p
och som om inte det var nog så blev man 5000:- fattigare på alla dessa jäkla räkningar som lyckas trilla in genom brevlådan! pengar är så överskattat, vem uppfann det?
imorgon ska jag storhandla, och det tänker jag göra på willys för här gäller det att vara ekonomisk om man ska få det att gå ihop månaden ut :-p
onsdag 26 november 2008
rutiner
imorgon ska jag upp tidigt för att pallra mig till lasarettet och därefter till banken (om nu posten behagar komma med min lönecheck, vore ju inte ens dag för tidigt!!!! idioter) ska även börja jobba imorgon igen, tar med mig mina bästa vänner alvedonerna så ska förhoppningsvis orka hela dagen/kvällen :-) skönt att komma in i rutinerna igen, frisk heja heja!
tisdag 25 november 2008
här har ni mig
jag tror jag var sex år, jag minns inte riktigt. mamma har skrivit anteckningar, jag minns inte själv. jag har sett bilder, jag har läst förklaringarna, ändå känner jag mig förvirrad. varför jag?
strax innan jag skulle fylla sex så fick jag en grill över mig, det låter dramatisk men det gick bra, jag brände ena kinden och båda händerna. en tid efter så kom en vit fläck att arbeta sig fram i pannan, mamma och pappa trodde att jag flagnade, de la inge mer energi på det. lite senare kom fläcken att sprida sig, bli större, bredare. en ny fläck på hakan hade även trätt fram. jag har sett på bilderna att jag vid det här lagret hade vita fläckar på ca 40% av ansiktet.
läkare kontaktades, ingen förstod, ingen visste, ingen kunde ge svar. svamp? ja svamp måste det vara. jag fick salvor. fläckarna började komma upp på händer, armar, ben, mage, hår, tår....
jag minns så väl en gång på IP, en kille i min skola skrek högt åt mig "du är lika fläckig som en kossa". jag vet inte hur jag reagerade, jag minns bara det så väl. det gjorde så ont. på något sätt kände jag nog bara att han bekräftade det jag själv redan visste. jag har så svårt att minnas tillbaka på hur jag tog mig igenom dagarna, jag antar att jag blockerat allt för när jag tänker tillbaka på min uppväxt är det inte dessa stunder jag ser, det är stunderna som gjorde mig glad, stunderna när jag inte behövde tänka på att jag var annorlunda.
vår granne katharina kom in med en tidningsartikel som hon hittat i allers, det handlade om en tjej "nu ser jag framemot varje sommar på stranden". bilderna visade tydligt att hennes hud, innan operationen, såg precis ut som min. vi hade samma fläckar, olika nyanser, men samma former. jag minns än idag exakt hur artikeln ser ut, jag vet vad hon har på sig, vad klockan på hennes arm visade. klart jag minns, det kom på något vis att bli en räddning. i artikeln stod det att hon fått diagnosen vitiligo som innebar att pigmenten i vissa hudceller dött. hon hade haft kontakt med en hudspecialist i uppsala, Gunnar Juhlin, som låtit henne genomgå en ny operation som innebar att man hyvlade hud från "de levande hudcellerna" och planterade på de döda.
jag var i extas. jag tog mitt brevpapper och skrev ett brev där jag bönade och bad om att få träffa honom. mamma skrev också ett brev (förmodligen var inte mitt allt för vältalat) och en dag fick vi ett svar, vi fick komma! vi åkte till uppsala för att träffa honom och han undersökte mig länge och noga och även om jag inte minns så mycket mer än ett väldigt starkt ljus som lyste på min hud (UV) så minns jag hur jag tänkte att han var så gammal, tänk om han skulle dö innan jag fick hjälp? mitt hopp blev inte så långvarigt. han meddelade att jag var alldeles för ung för den här operationen, min hud var inte färdig, min kropp hade inte växt klart. jag vet inte egentligen hur jag reagerade just då, jag vet bara att jag grät hela vägen hem, för trots allt så sa han ju att jag var den enda patienten han träffat som drabbats av så mycket vitiligo. varför hjälpte de mig inte då?
där stod jag med massa vita fläckar över hela kroppen som vägrade försvinna. det spelade ingen roll hur hårt jag gnuggade eller hur mycket jag försökte rista, de vägrade försvinna. hur skulle jag kunna leva såhär? jag äcklades av mig själv, och många äcklades med mig, det kom senare att visa sig tydligt och klart. jag badade aldrig, ville aldrig vara i offentliga miljöer men en sommar så övertalade mamma mig att följa med till lögarängsbadet och alla som varit där vet hur mycket folk det är där en het sommardag. jag satt på min stol inlindad i min badrock hela dagen men på något vis lyckades mamma övertala mig, och jag övertalade nog mig själv, om att gå med min lillebror till kiosken bara några meter bort för att köpa glass. jag minns att jag kände mig mindre och mindre för varje minut som gick, alla tittade, alla pekade, barn blev rädda. då kom det värsta som någonsin hänt mig att hända. en utländsk man kommer fram till mig och säger "skulle du kunna tänka dig att ta en handduk över dig, du skrämmer mina barn". mitt hjärta brast, hela jag gick sönder. jag har, och kommer aldrig, att bada på offentliga platser igen.
jag mådde så himla dåligt efter den här incidenten, det tog mig lång tid att klara av mig själv, men efter nått år tog vi tag i det igen, vi ringde hudkliniken och vid den här tiden hade det kommit upp en ny form av behandling. det innebar att man fick stå i ett solarium med UVB ljus i bara några få sekunder, behandlingen var långsiktig. jag var där tre gånger i veckan i två års tid, och då började resultaten synas, fläckarna började krympa, röra på sig, dra ihop sig. jag började leva igen, jag såg ljus i tunneln. jag kommer så väl ihåg när jag tog med mig sjö, thalen, jonsson m.m. upp dit för att visa för dem vad som skulle komma att rädda mig. va fel jag hade! västerås stad beslutade att behandlingen kostade dem för mycket pengar för att låta mig fortsätta och jag tvingades sluta.....
här står jag i idag, 7år senare, och vet fortfarande inte hur jag ska ta mig igenom min värsta mardröm. jag har världens underbaraste vänner som gång på gång talar om för mig hur fin jag är, hur jag absolut inte behöver oroa mig, att ingen bryr sig, men ingen förstår att jag inte tror på det för fem öre, för jag VET, jag vet hur alla tittar, jag vet hur alla tisslar och tisslar, jag vet hur alla skvallrar, hur alla äcklas, jag vet. jag älskar er för erat stöd, men ni kommer aldrig kunna läka mina djupaste sår. aldrig.
jag kommer aldrig bli tillräckligt stark, jag bryter ihop än idag, som idag. men jag behöver det, jag behöver det verkligen.
strax innan jag skulle fylla sex så fick jag en grill över mig, det låter dramatisk men det gick bra, jag brände ena kinden och båda händerna. en tid efter så kom en vit fläck att arbeta sig fram i pannan, mamma och pappa trodde att jag flagnade, de la inge mer energi på det. lite senare kom fläcken att sprida sig, bli större, bredare. en ny fläck på hakan hade även trätt fram. jag har sett på bilderna att jag vid det här lagret hade vita fläckar på ca 40% av ansiktet.
läkare kontaktades, ingen förstod, ingen visste, ingen kunde ge svar. svamp? ja svamp måste det vara. jag fick salvor. fläckarna började komma upp på händer, armar, ben, mage, hår, tår....
jag minns så väl en gång på IP, en kille i min skola skrek högt åt mig "du är lika fläckig som en kossa". jag vet inte hur jag reagerade, jag minns bara det så väl. det gjorde så ont. på något sätt kände jag nog bara att han bekräftade det jag själv redan visste. jag har så svårt att minnas tillbaka på hur jag tog mig igenom dagarna, jag antar att jag blockerat allt för när jag tänker tillbaka på min uppväxt är det inte dessa stunder jag ser, det är stunderna som gjorde mig glad, stunderna när jag inte behövde tänka på att jag var annorlunda.
vår granne katharina kom in med en tidningsartikel som hon hittat i allers, det handlade om en tjej "nu ser jag framemot varje sommar på stranden". bilderna visade tydligt att hennes hud, innan operationen, såg precis ut som min. vi hade samma fläckar, olika nyanser, men samma former. jag minns än idag exakt hur artikeln ser ut, jag vet vad hon har på sig, vad klockan på hennes arm visade. klart jag minns, det kom på något vis att bli en räddning. i artikeln stod det att hon fått diagnosen vitiligo som innebar att pigmenten i vissa hudceller dött. hon hade haft kontakt med en hudspecialist i uppsala, Gunnar Juhlin, som låtit henne genomgå en ny operation som innebar att man hyvlade hud från "de levande hudcellerna" och planterade på de döda.
jag var i extas. jag tog mitt brevpapper och skrev ett brev där jag bönade och bad om att få träffa honom. mamma skrev också ett brev (förmodligen var inte mitt allt för vältalat) och en dag fick vi ett svar, vi fick komma! vi åkte till uppsala för att träffa honom och han undersökte mig länge och noga och även om jag inte minns så mycket mer än ett väldigt starkt ljus som lyste på min hud (UV) så minns jag hur jag tänkte att han var så gammal, tänk om han skulle dö innan jag fick hjälp? mitt hopp blev inte så långvarigt. han meddelade att jag var alldeles för ung för den här operationen, min hud var inte färdig, min kropp hade inte växt klart. jag vet inte egentligen hur jag reagerade just då, jag vet bara att jag grät hela vägen hem, för trots allt så sa han ju att jag var den enda patienten han träffat som drabbats av så mycket vitiligo. varför hjälpte de mig inte då?
där stod jag med massa vita fläckar över hela kroppen som vägrade försvinna. det spelade ingen roll hur hårt jag gnuggade eller hur mycket jag försökte rista, de vägrade försvinna. hur skulle jag kunna leva såhär? jag äcklades av mig själv, och många äcklades med mig, det kom senare att visa sig tydligt och klart. jag badade aldrig, ville aldrig vara i offentliga miljöer men en sommar så övertalade mamma mig att följa med till lögarängsbadet och alla som varit där vet hur mycket folk det är där en het sommardag. jag satt på min stol inlindad i min badrock hela dagen men på något vis lyckades mamma övertala mig, och jag övertalade nog mig själv, om att gå med min lillebror till kiosken bara några meter bort för att köpa glass. jag minns att jag kände mig mindre och mindre för varje minut som gick, alla tittade, alla pekade, barn blev rädda. då kom det värsta som någonsin hänt mig att hända. en utländsk man kommer fram till mig och säger "skulle du kunna tänka dig att ta en handduk över dig, du skrämmer mina barn". mitt hjärta brast, hela jag gick sönder. jag har, och kommer aldrig, att bada på offentliga platser igen.
jag mådde så himla dåligt efter den här incidenten, det tog mig lång tid att klara av mig själv, men efter nått år tog vi tag i det igen, vi ringde hudkliniken och vid den här tiden hade det kommit upp en ny form av behandling. det innebar att man fick stå i ett solarium med UVB ljus i bara några få sekunder, behandlingen var långsiktig. jag var där tre gånger i veckan i två års tid, och då började resultaten synas, fläckarna började krympa, röra på sig, dra ihop sig. jag började leva igen, jag såg ljus i tunneln. jag kommer så väl ihåg när jag tog med mig sjö, thalen, jonsson m.m. upp dit för att visa för dem vad som skulle komma att rädda mig. va fel jag hade! västerås stad beslutade att behandlingen kostade dem för mycket pengar för att låta mig fortsätta och jag tvingades sluta.....
här står jag i idag, 7år senare, och vet fortfarande inte hur jag ska ta mig igenom min värsta mardröm. jag har världens underbaraste vänner som gång på gång talar om för mig hur fin jag är, hur jag absolut inte behöver oroa mig, att ingen bryr sig, men ingen förstår att jag inte tror på det för fem öre, för jag VET, jag vet hur alla tittar, jag vet hur alla tisslar och tisslar, jag vet hur alla skvallrar, hur alla äcklas, jag vet. jag älskar er för erat stöd, men ni kommer aldrig kunna läka mina djupaste sår. aldrig.
jag kommer aldrig bli tillräckligt stark, jag bryter ihop än idag, som idag. men jag behöver det, jag behöver det verkligen.
a cup of coffee
jag och bäli åkte hem till emme, jag kom dit först och möttes av skvallret "bäli köper med sig choklad" underbart! vi åt upp den och insåg att våra små magar krävde mer så vi åkte till konsum och köpte två till, dessutom åt vi popcorn och en gott &blandat påse, hur feta får man bli? ;-) gott vare! vi hann även med en skräckfilm och jag var så inne i den att jag nästan blev arg på riktigt när emme skrämmde mig mitt under filmen haha :-p
idag kom lundberg hem till mig runt 13 och så lagade vi lite svensk husmankost i form av stuvade makaroner och falukorv, gott vill jag lova! var även riktigt skönt att träffa henne igen, känns som det var hundra år sen och vi hade som vanligt en hel del skvaller att dela med oss utav, som det ska va :-) senare emot eftermiddagen kom mamma och jocke förbi på en fika vilket innebar att jag fick ta oskulden på min nya kaffebryggare, finsmakarna gav tuppen upp :-)
ska hoppa in i duschen nu sen ska jag bädda ner mig framför tvn: CSI och prison break väntar
idag kom lundberg hem till mig runt 13 och så lagade vi lite svensk husmankost i form av stuvade makaroner och falukorv, gott vill jag lova! var även riktigt skönt att träffa henne igen, känns som det var hundra år sen och vi hade som vanligt en hel del skvaller att dela med oss utav, som det ska va :-) senare emot eftermiddagen kom mamma och jocke förbi på en fika vilket innebar att jag fick ta oskulden på min nya kaffebryggare, finsmakarna gav tuppen upp :-)
ska hoppa in i duschen nu sen ska jag bädda ner mig framför tvn: CSI och prison break väntar
måndag 24 november 2008
make a wish
precis ätit en kanon god fiskgratäng och nu väntar jag på ett samtal från två av mina kära vänninor som ska komma förbi min lya och umgås måndagskvällen till ära :-) passar mig utmärkt då jag går på alvedon och sjukskrivning även idag.
sitter och funderar på vad jag ska unna mig själv i julklapp, för det måste man väl göra? jag vill jätte gärna beställa en tavla från new york men den kostar över 2000:- och dessutom tillkommer ju en hel del fraktkostnader, vet inte om jag vågar heller; folk blir ju lurade hela tiden över internet.... jag vill även ha en till byrå till mitt sovrum, tråkigt men sant, och sen vill jag ha ett vitrinskåp till tvrummet. nämnde jag även att jag vill ha en ny bil? ett nytt kök? haha ;-)
sitter och funderar på vad jag ska unna mig själv i julklapp, för det måste man väl göra? jag vill jätte gärna beställa en tavla från new york men den kostar över 2000:- och dessutom tillkommer ju en hel del fraktkostnader, vet inte om jag vågar heller; folk blir ju lurade hela tiden över internet.... jag vill även ha en till byrå till mitt sovrum, tråkigt men sant, och sen vill jag ha ett vitrinskåp till tvrummet. nämnde jag även att jag vill ha en ny bil? ett nytt kök? haha ;-)
söndag 23 november 2008
warrick
britney spears senaste låtar är fan riktigt bra! känns lite "10 år senare" men helvete, jag gillar det jag hör skarpt :-)
precis kollat klart på CSI reprisen och jag kan inte annat än hålla med resten av alla tjejer i det här landet: jag grät grät grät grät grät grät, och jag gråter.... warrick brown
precis kollat klart på CSI reprisen och jag kan inte annat än hålla med resten av alla tjejer i det här landet: jag grät grät grät grät grät grät, och jag gråter.... warrick brown
kexet
jag sitter på min matta i vardagsrummet och tar in de senaste dagarna. att vara sjuk innebär inte bara att man kan gå runt i den fulaste tshirten man äger, trasiga mjukisbyxor och omatchande strumpor, det innebär också att man får alldeles för mycket tid över till att tänka. jag är bra på det, jag övertänker allting (om det ens är ett ord?) och i slutänden sitter jag med fler frågor än svar. när lär man sig?
sitter som sagt på min matta, jag älskar den. väntar på linda, hon är och tränar (önska att jag hade den motivationen.....) och sen ska vi äta tacos och lite tom&jerry kex haha :-)
sitter som sagt på min matta, jag älskar den. väntar på linda, hon är och tränar (önska att jag hade den motivationen.....) och sen ska vi äta tacos och lite tom&jerry kex haha :-)
112
jag vet att jag har fått ett överfallsalarm av mormor nån gång i tiden, tänkte ta med mig det ner i källaren om och utifall jag blir överfallen av någon/något!
p.s klockan är snart 4 och jag har fortfarande inte vågat mig ner.... när går solen upp?
p.s klockan är snart 4 och jag har fortfarande inte vågat mig ner.... när går solen upp?
överfull tvättkorg
helvete! jag har glömt fylla i tvättstugetid imorgon...... och jag som knappt vågar gå ner själv i tvättstugan på dagtid, hur ska jag klara av att gå dit ner nu? kl 2 på natten? panik
sjukstuga
vilken nitlott jag åkte på, precis när jag trodde jag lyckats få igång mitt internet la det av igen: tvingades avinstallera det och när jag nu installerade det på nytt blev det på engelska vilket jag inte alls gillar, det såg mycket flashigare ut på svenska haha :-) ska ringa "data fixar murre" imorgon, dags att blåsa ur hela datorn skulle jag tro!
vaknade runt 12 idag: febern kändes som bortblåst och jag passade på att njuta av det genom att sträcka ut mig rejält i sängen innan jag reste mig upp, DUNK DUNK jag la mig igen: febern var inte ett dugg borta! senare emot kvällen åkte jag hem till linda för att äta pizza med henne och hennes bröder och nu är mitt huvud helt slut så inte många minuter innan jag faller i koma, måste bara lyssna på kevin när han sjunger you´re my dream några gånger till haha :-)
vaknade runt 12 idag: febern kändes som bortblåst och jag passade på att njuta av det genom att sträcka ut mig rejält i sängen innan jag reste mig upp, DUNK DUNK jag la mig igen: febern var inte ett dugg borta! senare emot kvällen åkte jag hem till linda för att äta pizza med henne och hennes bröder och nu är mitt huvud helt slut så inte många minuter innan jag faller i koma, måste bara lyssna på kevin när han sjunger you´re my dream några gånger till haha :-)
fredag 21 november 2008
grandma
för några dagar sen ramlade det in ett brev på hallgolvet och jag såg på en gång att det var från min mormor. jag rev upp det direkt och jag fiskade upp ett två sidigt handskrivet brev "jag har hört att du lever på bröd och vatten? lilla gumman, rom byggdes inte heller på en dag" och jag kunde inte annat än skratta över hur rätt hon verkligen hade, jag har försökt bygga mig ett palats på några veckor och jag har överskattat min egen ekonomi och nu sitter jag här tomhänt och har knappt råd att köpa mig ett paket mjölk, lite pinsamt att erkänna att det kan gå så fort nerför redan första månaden jag bor själv men samtidigt tror jag att det krävs ett erkännande för att lära sig något utav det :-) tur att jag har mormor och mammas hjälp och stöd i vått och torrt!
jag har insett så fruktansvärt mycket under den lilla tid jag bott hemifrån, en hel del saker som jag redan visste men kanske inte vågat släppa upp till ytan, och en hel del saker som jag aldrig trott om mig själv, men viktigast av allt är att jag har förstått att jag inte kan spendera hela mitt liv med att sitta och vänta på dig, jag är värd så mycket mer, så mycket mer än du någonsin kommer kunna ge mig!
jag har insett så fruktansvärt mycket under den lilla tid jag bott hemifrån, en hel del saker som jag redan visste men kanske inte vågat släppa upp till ytan, och en hel del saker som jag aldrig trott om mig själv, men viktigast av allt är att jag har förstått att jag inte kan spendera hela mitt liv med att sitta och vänta på dig, jag är värd så mycket mer, så mycket mer än du någonsin kommer kunna ge mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)