jag vaknade av ett ryck i natt, har legat vaken sedan dess och bara tänkt: för det är så jag gör det, jag tänker sönder saker tills det inte längre ger mig något att bilda frågetecken och då börjar jag mitt arbete med att bygga upp en mur, en mur av ilska, ilska riktat emot mig själv men med dig som måltavla. en insatt vän sa "det är du som är vinnaren i det här, det var du som vågade satsa" och hur sant det än är så är det inte vad det handlar om; jag var inte ute efter att vinna, jag var inte ute efter att trycka in dig i ett hörn och ge dig svårt att andas: jag var bara ute efter att lära känna dig, på samma villkor som du skulle kunna lära känna mig.
nyss bestämde jag mig, nu bygger jag min mur, jag kommer bli tokig om jag fortsätter fundera över vad jag kunnat gjort annorlunda för att få lära känna dig vidare. det finns bara en sista sak från mig till dig: bottnar ditt beslut verkligen i brist på känslor eller är det ren och skär rädsla för att bli utsatt för vad någon tidigare gjort dig? för vi vet båda två att känslor tar tid att bygga, dom kan varken finnas eller saknas på tre veckor, så varför fick du så bråttom att fly?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar