pussa på min man haha det kunde jag ju glömma. han sov som en stock när jag kom hem, väääääldigt ovanligt och vääääldigt oväntat. blä va bitter jag är! jag hatar att jag tar allt så jävla personligt; det finns ju liksom ingen som helst anledning till det. vafan, han gick upp 5:30 imorse och jobbade till 20:00, klart att han är helt död nu, det hade ju jag med varit! men nej, jag måste ju självklart tänka att han gick och la sig för att han inte brydde sig om att han hade en chans att träffa mig. varför gör jag såhär mot mig själv? mot honom? mot oss? blir tokig på mig själv. är exakt som en i min närvaro sa "det är ju bara mina egna hjärnspöken som härjar, han behöver inte ha gjort någonting över huvudtaget, det är som att spökerna tvingar mig till att noja. och när jag nojar, ja då behöver jag bara höra att allt är bra så försvinner dom, för allt är ju bra" och visst fan är det så, allt är ju bra! det är ju asbra!
idiotiska hjärnspöken, tack gode gud att dom är borta imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar