fortsätter skälla

jag står just nu mitt ute i ingenstans, jag letar efter ett stort träd som klarar av att bära min vikt medan jag tar tjugo djupa andetag och bara låter allt rasera. jag har aldrig mått bättre, men jag har heller aldrig mått såhär; jag har så sjukt svårt att anpassa mig med att aldrig få någonting tillbaka, mitt självförtroende är så långt ner i botten som det bara kan redan innan och nu ska jag försöka känna mig fin och tillräcklig inför någon som aldrig låter mig veta att jag är det. hur gör man? jag fortsätter skälla på mig själv, för någonstans långt inom mig vet jag ju att jag är precis lika värdefull som alla andra, med eller utan vitiligo! men det förstör, det förstör för mig och det förstör mig!