det är en ren plåga. du ser på mig och du ler, jag tappar fattningen: jag försöker hitta balansen men mina ben viker sig, min blick fladdrar och jag blir varm inombords. samma sak, gång på gång! det enda jag kan göra nu är att försöka lista ut när och var jag miste min egen stolthet och hur fan jag kan vara så lätt att komma åt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar