det där tidigare ångest inlägget är nog mest att skita i, det är bara så sjukt mycket som går runt i skallen på mig och det beror helt och hållet på en sak: jag vet exakt vad jag känner men jag har inte en jävla aning om vad han känner. det tär på mig, det tär djupt, för jag är en sån person som behöver bekräftelse, få det svart på vitt. nu, idag och helt plötsligt ska jag bygga ett förtroende av vad som kan bli allt, men likaväl ingenting och jag måste ge det all min tid, sitta ner och bara andas och låta dagarnas timmar få ta sina minuter och det är en riktig utmaning kan jag lova!
idag tog han iaf med mig hem till sitt barndomshem för att träffa hans pappa; är det i dom här gesterna jag ska hitta mina byggstenar när dom inte finns i ordaväg? kluuuuurigt är det!
1 kommentar:
Time to pop the question!
Skicka en kommentar